niondeTre fruktansvärda ansikten av Storbritanniens privatiserade ekonomi avslöjades denna vecka. På onsdagen dömdes energitillsynsmyndigheten Ofgem Lägger till 2,7 miljarder pund till hushållskonton För att hon var så ivrig att skapa en konkurrenskraftig energimarknad att hon inte ordentligt testade uppsjön av skakiga outfits som satts upp som leverantörer. Nu när 28 leverantörer har kollapsat skapar en sådan ljusreglering kostsamt kaos – inte bara för Bulb-kunder och andra, utan för alla, eftersom vi alla kommer att betala räkningen.
Tidigare meddelade English Water att de skulle dela ut en utdelning på 92 miljoner pund till investerare, trots att miljömyndigheten bötfällts för det. Vattenförorening Vid tre olika tillfällen de senaste månaderna. Och i veckans berättelse, transportministern, Grant Shaps, Avstod från kontakter med järnvägsfacket och hävdade att det inte var hans ansvar att förhandla. Staten äger dock inte bara företaget som äger spåren, tunnlarna och signalerna, utan är också chef för alla tågoperatörer.
Det här är tre berättelser om privatisering som framkallar en marknadskollaps, ger belöningar för misslyckanden och fungerar som den tunnaste slöjan för vad som i slutändan är ett system för offentlig förvaltning. Detta var inte vad britterna lovades när ministrarna piskade familjens pengar. Under Margaret Thatchers och John Majors mandatperiod fortsatte regeringen Försäljningskampanj Vilket är oöverträffat i någon annan industrialiserad ekonomi. Telekom, gas, elektricitet, vatten, flygbolag och tåg: alla bands och såldes. Andra kollektiva varor levererades också, ofta för en sång – det största exemplet är Nästan 2 miljoner rådhus.
Varje gång försäkrades väljarna att privatiseringen innebar stora tjänster, statliga besparingar och en investeringsboom. Påståendena om toaletter kan vederläggas av alla berättelser om att pumpa rått avloppsvatten i floder eller på överbelastade intercitytåg. Retoriken om att återvända landet håller inte heller bra: oavsett vad den påstår, fru Thatcher Har aldrig riktigt klippt Det belopp som staten betalade i skatt, och även före epidemin var statens storlek – mätt med statliga utgifter som en del av nationalinkomsten – ungefär i linje med 1970-talet. När det gäller investeringar är det också svårt att motivera. Ta Thames Tideway Sewer Super, Vilket inte betalas av ägarna till Thames Water – som har lagt ut många miljoner på verksamheten i utdelning – utan främst av dess kunder i form av högre vattenräkningar. Redan före Cubid tog tågoperatörerna ofta statliga subventioner och gav få direktinvesteringar.
Privatisering är Guden som misslyckades. Som ett föremål för tillbedjan har han visat sig värdefull för allmänheten och som en bonanza för relativt få investerare, ofta utomlands. Och i nyckelområden som kommunala bostäder har det visat sig vara en speciell katastrof. Överraskande nog är det dock fortfarande den föredragna lösningen för alla konservativa regeringar för allt från det kungliga postkontoret till bostadsrättsföreningarnas hus. Kanske kan tv-kommentatorerna som hört talas om veckans tågstrejker rikta en del av sin ilska inte mot arbetarna utan mot ägarna och politikerna som har skapat en sådan röra av ett system, präglat av dålig service, nakna vinster och en total brist på ägande. Och kanske kan seriepolitikerna som hört talas om att återta kontrollen ta hänsyn till hur deras föregångare lämnade allmänheten med så lite kontroll.