Carla Sovirna Artos är en ekonom som arbetade som Bank of England och Europe Policy Analyst Research Analyst för Economist Intelligence.
Om euroområdet vore en skola skulle Portugal, Italien, Grekland och Spanien vara de smalaste i klassen. Märkesmärkta av den fula förkortningen PIGS pratar de fyra länderna högt, njuter av ett långsamt liv under solen och är överskuldsatta och i behov av reformer – eller så lyder klichén.
Men titta noga så ser du att några av de tidigare oregerliga eleverna sedan dess har blivit osannolika stjärnelever.
Även om Italien och Grekland förblir ekonomiska eftersläpningar, har tillväxtbanan för Spanien och Portugal blivit starkare och mer övertygande sedan statsskuldskriserna 2012 – en förändring som blev uppenbar när en era av särskilt lös penningpolitik tog slut. Och mycket av äran för denna splittring mellan den iberiska halvön och Italien och Grekland går till de strukturella reformer som införts av Spanien och Portugal under det senaste decenniet. Men fortfarande är euroområdet inte immunt mot krisen.
Ett färskt exempel på skillnaden mellan Europas södra ekonomier och deras inställning till reformer sågs när Europeiska centralbanken (ECB) lovade att avsluta sitt obligationsköpsprogram i juni.Portugal och Spanien ligger fortfarande närmare Nederländernas – betraktas som en modell. student av EU-tjänstemän.
Under det senaste decenniet har arbetsreformer i Italien varit trevande, och landet har bara delvis tacklat sina bankers osäkra fordringar, medan Spanien har tagit itu med dessa frågor mycket mer kraftfullt. Som ett resultat gick Spaniens BNP per person i form av köpkraft, förstärkt av en ökning av den totala faktorproduktiviteten – eller effektiviteten med vilken en ekonomi använder sina produktiva insatser – om Italiens 2017.
Sedan dess har landet blivit en av de största biltillverkarna i Europa, och dess export har diversifierats bortom turism till kemikalier, läkemedel, maskiner och professionella tjänster.
Investerare ser nu på landet i ett annat ljus, vilket leder till lägre kreditkostnader för hushåll och företag. Medan spreadarna på landets standardbörser – som är försäkringsliknande derivat som betalar vid fallissemang – var desamma som Italiens fram till 2014, har de sedan dess legat närmare Frankrikes.
Portugal hade samtidigt ett lovande decennium. Sedan 2014 har dess ekonomi vuxit i genomsnitt snabbare än Greklands, där produktionen fortfarande ligger nästan en fjärdedel under 2007 års nivå. Och genom att höja tillväxten, samtidigt som man genomför betungande reformer och möter tuffa finanspolitiska mål som krävts av EU-tjänstemän, har Antonio Costa, Portugals socialistiska premiärminister sedan 2015, blivit Bryssels favoritlärjunge.
Syriza, det grekiska vänsterpartiet som styrde landet från 2015 till 2019, var däremot klassrebellen. Regeringen backade på reformer eftersom statsskulden förblev den största i euroområdet, dåliga banklån hopade sig och skatteintäkterna fortsatte att förlita sig på en alltför snäv bas, vilket krävde höga räntor som avskräckte anställning.
Men trots dess framsteg måste alla krav på den iberiska halvöns framgång fortfarande dämpas.
Till exempel har Portugals finanspolitiska försiktighet tagit ut sin rätt. Offentliga investeringar var de lägsta i EU 2020 och 2021, och landets offentliga skuld – den högsta i euroområdet efter Grekland och Italien – riskerar att drabbas av högre statliga lånekostnader för den bredare ekonomin. Dessutom är lönerna låga med västeuropeiska mått mätt, vilket gör att många portugiser skickas utomlands för att arbeta.
På andra sidan gränsen har Spaniens regering, som består av socialisterna och extremvänstergruppen Unidas Podemos (United We Can), inte erbjudit några kreativa lösningar för att fixa landets ohållbara pensionssystem och skyhöga ungdomsarbetslöshet sedan 2019. Och med ett fult val i som inget parti förväntas vinna majoritet, tittar Moderaterna nu försiktigt på Vox, en relativt ny hårdhöger-outfit som drar till sig oroväckande starkt stöd i opinionsmätningarna.
Under tiden var Grekland upptagen med att göra sina läxor för att gå med i klubben av framgångsrika “turnround”-historier i euroområdets periferi. Regeringen i Kyriakos Mitsotakis, Greklands mitten-högerpremiärminister sedan 2019, har lyckats polera sin image hos turister och investerare och lockade till sig rekordstora utländska investeringar förra året.
Men den italienska tillväxten kommer sannolikt att fortsätta att göra en besvikelse, eftersom den sällsynta stabilitet som premiärminister Mario Draghi fört med sig i dess politik nu har tagit slut.
Politisk stabilitet är viktig – och inte bara för italienska familjer. ECB-tjänstemän fruktar att om den beryktade “loop of doom”, som kopplar bankernas solvens till deras värdländers solvens, träffar Italien och hotar att utlösa en skuldkris, kommer valutaunionen att börja se skakig ut.
Och medan de flesta europeiska banker har minskat sina exponeringar mot sitt hemland sedan statsskuldskrisen 2012, är italienska banker fortfarande lika exponerade för sin regerings skuld som de var för ett decennium sedan, kopplingen mellan banker och stater är särskilt stark.
Så när Italiens politiska turbulens intensifieras, och investerare börjar kräva högre avkastning för att hålla italienska skulder, kommer landets banker oundvikligen att lida. Det finns redan tecken på att italienska banker är på väg mot problem: räntorna på landets överlägset största långivare – ett mått på investeringsresultat – har fallit med 24% sedan februari.
Och nu, återigen plågat av långsamma investeringar, dåliga reformer och politisk instabilitet, kommer Italien att förbli euroområdets oroliga student under överskådlig framtid.