Regeringar och investerare över hela Europa tittar nervöst på Italien när de försöker få ihop vad kollapsen av Mario Draghis regering kommer att innebära för EU:s 800 miljarder euro Covid-återvinningsfond – varav Rom är den största mottagaren.
Fonden är det mest ambitiösa gemensamma ekonomiska projektet i Europeiska unionen sedan eurons födelse, som samlar medlemsländer för att säkerställa Europeiska kommissionens emission av gemensamma skulder i en aldrig tidigare skådad omfattning. Enbart Italien har tilldelats 200 miljarder euro i EU-medel, vilket anses nödvändigt för att återuppta landets kroniskt underpresterande ekonomi.
Liksom resten av länderna enades Italien om en ambitiös tidsplan för reformmilstolpar och investeringsmål för att låsa upp trancher av EU-pengar. Men ett tidigt val ställer tvivel om huruvida landet kan hålla årets deadlines – en oro president Sergio Mattarella erkände när han upplöste parlamentet förra veckan.
“Det finns viktiga deadlines,” varnade Matrala. “Jag hoppas att trots de vanliga tonerna i en kampanj kommer alla att göra sitt konstruktiva bidrag.”
Goldman Sachs-analytiker sa i ett meddelande på måndagen att de ser “betydande motvind” för italienska skulder som ett resultat av ökad politisk osäkerhet och potentiella förseningar i genomförandet av investeringar och reformer av återvinningsfonder.
Italiens åtaganden i utbyte mot medlen inkluderar att minska byråkratin, stärka konkurrensen inom sektorer som sträcker sig från energi till transporter och att stärka den offentliga förvaltningen. De är utformade för att höja långsiktiga tillväxtutsikter och säkerställa hållbarheten för dess offentliga skuld, för närvarande omkring 150 % av bruttonationalprodukten.
Även om Draghi, en tidigare ordförande för Europeiska centralbanken, har lovat partiövergripande stöd för planen under sin enhetsregering, finns det farhågor för att genomförandet kommer att vackla utan honom, vilket äventyrar drivkraften för reformer och finanspolitisk disciplin.
“Draghi spelade en viktig roll”, säger Ludovico Sapio, europeisk ekonom på Barclays Bank. “Med hans alltför tidiga avgång står vi nu inför okända vatten. Vi går från ett scenario med en statsminister med stor parlamentarisk majoritet – och ett starkt engagemang för planen – till ett helt nytt och okänt ramverk.”
Giorgia Maloni, ledaren för Italiens högerextrema brödraskap, som mätningar visar kan vara det största partiet i parlamentet efter valet i september, sa till tidningen La Stampa i helgen om sin oro över att återhämtningspengarna inte används i områden där “Italien är mer konkurrenskraftig än andra.”
Giorgia Maloni, ledare för Italiens högerextrema brödraskap, som kan bli det största partiet i parlamentet efter valet © ROPI
Varje störning eller betydande avvikelse från reform- och investeringsplanen, som beskrivs i en 664-sidig bilaga till Romavtalet med kommissionen, skulle dock äventyra Italiens fulla tillgång till medlen.
Italiens bräckliga ekonomi kommer inte att vara det enda offret. Även om fonden godkändes som en engångsåtgärd som svar på den ekonomiska krisen som orsakades av pandemin, ser förespråkare för en djupare finansiell integration i EU den som ett möjligt prejudikat för ytterligare gemensamma åtgärder. Om planen grundas i Italien kommer det att öka skepsisen i nordeuropeiska huvudstäder som är djupt misstänksamma mot gemensamma skuldemissioner.
“Hela idén med gemensamt lån från EU står på spel här”, säger Luigi Scacceri, senior fellow vid Centre for European Reform. “Fondens upplevda framgång eller misslyckande beror på om den är framgångsrik i Italien eller om den anses vara slösaktig.”
Hittills har Italien fått 46 miljarder euro, bestående av ett förskott på 25 miljarder euro och en första del på 21 miljarder euro efter de första reformerna förra året. Rom har lämnat in sin andra betalningsansökan på 21 miljarder euro, som för närvarande utvärderas av kommissionen.
Men med valet till den 25 september finns det frågor om huruvida Italien kommer att kunna uppfylla sina reformmilstolpar som satts till den 31 december för att få ytterligare 19 miljarder euro, värda cirka 1 % av BNP. De nödvändiga åtgärderna inkluderar antagandet av en ny konkurrenslag. , reformera skatter och ändra rättsliga förfaranden för att påskynda rättegångar som är de långsammaste i Europa.
Barclays Sapio sa: “Det skapar ett fullspäckat lagstiftningsschema under normala tider, än mindre när man har val.”
Vissa italienska analytiker säger att en ny administration har ett starkt incitament att hålla fast vid planen eller möta allmänhetens ilska över att inte säkra medlen.
“Vägen har varit tydligt definierad”, säger Luciano Monti, professor i politik vid Lewis University i Rom. “Vi skrev på ett kontrakt … och kommer att få mycket pengar: 20 miljarder euro varje termin. Det är en bra morot.”
ECB höjde insatserna för Italien ytterligare förra veckan och sa att efterlevnad av EU:s återhämtningsplaner skulle beaktas när man bedömer om ett lands skulder kvalificerar sig för dess nya program för köp av obligationer. Detta överföringsskyddsinstrument, eller TPI, är utformat för att hantera oväntade ökningar motiverade av kostnaderna för de nationella lånen.
Räntegapet mellan Italiens 10-åriga skuld och Tysklands, ett nyckelmått på risk, har ökat till cirka 2,3 procentenheter sedan Draghis regering började vackla. Den så kallade marginalen noterade cirka 1,85 procentenheter i början av juli.
Michel Geracchi, en tidigare undersekreterare vid Italiens ministerium för ekonomisk utveckling, sa att varje center-högerkoalitionsregering – det mest sannolika resultatet i den aktuella undersökningen – skulle förbli hängiven planen och kanske till och med försöka förbättra den. “Reformer och ett effektivare ekonomiskt system ligger i centerhögerns DNA”, sa han. “Det är till och med möjligt att förbättra återhämtningsplanen.”
Bryssel har dock avskräckt medlemsländerna från att försöka omförhandla, och behåller utrymme för skönsmässig bedömning av hur de ska svara på sådana förfrågningar, eller eventuella misslyckanden att uppfylla milstolpar.
Nathalie Tucci, chef för tankesmedjan Institute of International Affairs, sa att Draghis avgång berövade Italien en effektiv förespråkare i Bryssel, vilket kan påverka hur kommissionen ser på utvecklingen i Rom.
Den avgående administrationen var “första gången vi har en regering med trovärdighet, ledarskap och rykte för att få bra affärer för Italien inom EU”, tillade hon.
“Med tanke på hur ekonomin går, var det snävare vatten att navigera i. För att navigera dem väl måste du veta hur man spelar spelet. Den som kommer att komma efter dem gör det inte.